11 juni -  Mot norr, övernattning jämte Dalälven i Avesta, 55 mil. Det är hett 29°C, men det skulle snart ändra sej.

12 juni - Avesta till Sveg, ca 33 mil. Kraftigt regn vid Mora som upphör i Orsa. Hamra nationalpark , Sveriges minsta nationalpark på 28 hektar och  som ligger i Hälsingland besöks.  Hamra är en minimal nationalpark, men ger ändå en illustrativ bild av en urskog som fått växa upp genom naturlig föryngring på skogsmark som aldrig avverkats.
   Framme i Sveg blir himmelen mörkblå och ett häftigt slagregn bryter ut som varar hela natten och halva nästa dag. Beser Mankell-bron som går över Ljusnan.

13 juni - Blytunga, gråa moln och 11°C när jag drar iväg mot Vemdalen, eller närmare bestämt skidorten Björnrike uppe i bergen. Temperaturen faller i samma takt som höjdmeterna, dvs. -1°C för varje 100-meters stigning och när jag kommer fram i dimma och duggregn visar termometern 5°C. Troligtvis bor jag på 600-meters nivån, men skidbackarna som jag kan se utanför fönstret går över 1 000 meter.
   Iklädd regnställ och hatt från Marmot ger jag mej ut i näromgivningen för att leta efter Guckusko på en lokal nära Björnrike. Slåss med myggen, som dock inte är svåra så här före midsommar. Kammar noll. Fördelen med besöka dom nordliga landskapen före midsommar är att fåglarna sjunger och att det är ganska myggfritt.
   Vidare till Råndalen och hittar exakt den riktiga lokalen där Länsstyrelsen slagit ner sin biotopskyddsmarkering, men inser att jag är för tidigt ute för rara orkidéer, troligen två veckor för tidigt för blomningen.
   Åker upp till Nyvallen under Sonfjället för att orientera mej i landskapet. En fin tjädertupp står mitt i vägen och några minuter senare en orre. Det är ett riktigt skitväder som bara blir värre ju högre upp jag kommer, men ändå: gulärla (thunbergi), dalripa, tornfalk, domherre.
   Sonfjället är märkligt så till vida att man kan runda fjället på dom grusvägar som finns i området. Men skyltningen är dålig och avstånden långa. Jag använde kompass för att vara säker på riktningen när jag åkte söder och öster om fjället mot Hedeviken på oändliga skogsvägar som var mjuka och slippriga p.g.a. regnet. Ibland möter jag en timmerbil och då gäller det att ha tungan rätt i munnen, annars är trakten ödslig, och man kan förstå varför det här området räknas som Sveriges björntätaste trakt. En och annan flugfiskare som verkar känna området ser jag också när dom lämnar bilen på väg till något, får man förmoda, hemligt fiskeställe där storöringen väntar När jag kommer fram till Hedeviken är bilen i ett sorgligt skick, ser ut som en lerhög, men sånt finns de ju bot för.
   Tillbaka till Björnrike, upp i bergen, under skidbackarna, tvåans växel i dom branta stigningarna, och undvika alla tjälskott. Från TV-soffan har jag en fin utsikt över skidbackarna och dom trädlösa fjälltopparna, så varje kväll kikarspanar jag efter björn och fjällfåglar. Björnspillning har hittats där, så "nallen" är inte långt borta. Nu såg jag ingen björn under min vecka i Björnrike, men väl en rödräv och en fjällvråk. Tornfalken hade troligen bo i en talltopp i närheten och sågs dagligen. Några problem med föda till ungarna lär den inte ha i år - det är lämmelår i fjällen!
  Kvällssolen tittar fram och belyser Björnrikes skidbackar, solen verkar aldrig vilja gå ner. Jag drar för dom täta gardinerna  och sen - god natt!