Härjedalen 11 - 19 juni 2011
14 juni
6,5 °C klockan sju, och jag åker mot
Funäsdalen. Första stoppet blir väster om Långå. Där följer jag Rändån
uppströms en kilometer genom lättvandrad tallskog och kommer fram till
Rändåfallet. Den totala fallhöjden är 60 meter i flera avsatser och efter
allt regn är vattenföringen hög. Det en storslagen syn.
Vid Tännäs, som är Sveriges högst belägna kyrkby, 648 m ö.h. och med
milsvid utsikt över fjällvärlden finns terrassodlingar för potatis som
förr var betydelsefulla för försörjningen.
I västra Härjedalen finns en vild stam med myskoxar som rör sej
över gränsen mellan Norge och Sverige. Stammen står på gränsen till
utrotning, troligen beroende på inavel och yttre störningar. Sommaren 2010
öppnades ett Myskoxecentrum i Tännäs som ett led i att försöka rädda
stammen. Anläggningen fungerar för både avels- och forskningsändamål men
har också blivit ett populärt besöksmål. Två tornfalkar och en
ringtrast.
Från Tännäs går färden genom Funäsdalen till Tänndalen, bara någon
mil från gränsen mot Norge och med storslagna fjäll i omgivningarna. Byn
ligger inbäddad i en mycket vacker fjällbjörkskog, och turistanläggningar utgör en betydande del av byn. Regnet har lättat en smula och
landskapet visar sej från sin bästa sida med vyer över Tänndalssjön och
den omkringliggande fjällvärlden.
I Funäsdalen besöker jag turistinformationen för att hämta några
broschyrer, och passar samtidigt på att fråga om orkidéernas blomningstid "i denna nordliga trakt". Något svar har man inte, med lovar att kontakta
en lokal expert i saken per telefon. Jag får besked i morgon.
Jag åker upp på Flatruet som är Sveriges högst belägna allmänna väg,
med den högsta punkten 975 meter över havet. Nu tilltar diset, det börjar
duggregna och biltermometern visar 5°C. Det hade varit roligt att ta ut en
kompasskurs och ge sej ut över dom trädlösa vidderna som verkar perfekta
för t ex fjälluggla. Nu får det bli några stopp längs vägen i
stället som resulterar i flera vadare och lövsångare som sjunger
tappert trots vädret. Uppe på högsta punkten, där det finns en minnessten,
ligger dimman tät och jag beslutar att inte fortsätta mot Ljungdalen som
är utgångspunkt för vandringar mot Helags. Helags med sina 1 797 meter över
havet är den högsta svenska bergstoppen söder om polcirkeln.
Helagsglaciären krymper, och om femtio år befarar forskare att den kan vara
helt borta.
Från Mittådalens sameby, som är en av Sveriges totalt 51 samebyar går
färden mot öster, och via Messlingen når jag på en betalväg den välskötta
fäboden Ruändan. Här börjar en två kilometer lång stig fram till dom
berömda hällmålningarna. Dom ligger i ett högt läge med milsvid utsikt. En
mängd figurer är målade på den lodräta hällen i klar röd färg. Målningarna
anses vara från stenåldern och ca 4 000 år gamla. Stigen fram till
bergshällen är till stor del spångad och går genom en fjällbjörkskog med
flera bäckar som nu i regnet porlar friskt. Mycket gott om bergfink
och gök.
En sista avstickare på väg hem till Björnrike blir Hede urskog,
ett naturreservat på 15 ha som är undantaget på grund av att skogen är
helt örörd. Här har man sett björn, men mina egna förhoppningar sträcker
sej inte längre än att få se en lavskrika eller tretåig
hackspett. Det lyckas nu inte, men urskogen med sina 400 år gamla
tallar, torrakor och vindfällen är väl värd ett besök och här finns flera
rödlistade svampar och lavar. Man kan även se spår av den senaste
skogsbranden för 180 år sedan. Genom reservatet går en 2 km lång stig.
|