Härjedalen 11 - 19 juni 2011
11 juni -
Mot norr, övernattning jämte Dalälven
i Avesta, 55 mil. Det är hett 29°C, men det skulle snart ändra sej.
12 juni - Avesta till Sveg, ca 33 mil. Kraftigt
regn vid Mora som upphör i Orsa. Hamra nationalpark , Sveriges minsta
nationalpark på 28 hektar och som ligger i
Hälsingland besöks.
Hamra är en minimal nationalpark, men ger ändå en illustrativ
bild av en urskog som fått växa upp genom naturlig föryngring på skogsmark
som aldrig avverkats.
Framme i Sveg blir himmelen mörkblå och ett häftigt slagregn
bryter ut som varar hela natten och halva nästa dag. Beser Mankell-bron
som går över Ljusnan.
13 juni -
Blytunga, gråa moln och 11°C när jag drar
iväg mot Vemdalen, eller närmare bestämt skidorten Björnrike uppe i
bergen. Temperaturen faller i samma takt som höjdmeterna, dvs. -1°C för
varje 100-meters stigning och när jag kommer fram i dimma och duggregn
visar termometern 5°C. Troligtvis bor jag på 600-meters nivån, men
skidbackarna som jag kan se utanför fönstret går över 1 000 meter.
Iklädd regnställ och hatt från Marmot ger jag mej ut i näromgivningen för
att leta efter Guckusko på en lokal nära Björnrike. Slåss med myggen, som
dock inte är svåra så här före midsommar. Kammar noll. Fördelen med besöka
dom nordliga landskapen före midsommar är att fåglarna sjunger och att det
är ganska myggfritt.
Vidare till Råndalen och hittar exakt den riktiga lokalen där
Länsstyrelsen slagit ner sin biotopskyddsmarkering, men inser att
jag är för tidigt ute för rara orkidéer, troligen två veckor för tidigt
för blomningen.
Åker upp till Nyvallen under
Sonfjället för att orientera mej i landskapet. En fin tjädertupp står mitt
i vägen och några minuter senare en orre. Det är ett riktigt skitväder som
bara blir värre ju högre upp jag kommer, men ändå: gulärla (thunbergi),
dalripa, tornfalk, domherre.
Sonfjället är märkligt så till vida att man kan runda fjället
på dom grusvägar som finns i området. Men skyltningen är dålig och
avstånden långa. Jag använde kompass för att vara säker på riktningen när
jag åkte söder och öster om fjället mot Hedeviken på oändliga skogsvägar
som var mjuka och slippriga p.g.a. regnet. Ibland möter jag en timmerbil och
då gäller det att ha tungan rätt i munnen, annars är trakten ödslig, och
man kan förstå varför det här området räknas som Sveriges björntätaste
trakt. En och annan flugfiskare som verkar känna området ser jag också när
dom lämnar bilen på väg till något, får man förmoda, hemligt fiskeställe
där storöringen väntar När jag kommer fram till
Hedeviken är bilen i ett sorgligt skick, ser ut som en lerhög, men sånt
finns de ju bot för.
Tillbaka till Björnrike, upp
i bergen, under skidbackarna, tvåans växel i dom branta stigningarna, och
undvika alla tjälskott. Från TV-soffan har jag en fin utsikt över
skidbackarna och dom trädlösa fjälltopparna, så varje kväll kikarspanar
jag efter björn och fjällfåglar. Björnspillning har hittats där, så "nallen" är inte långt borta. Nu såg jag ingen björn under min
vecka i Björnrike, men väl en rödräv och en fjällvråk.
Tornfalken hade troligen bo i en talltopp i närheten och sågs
dagligen. Några problem med föda till ungarna lär den inte ha i år - det
är lämmelår i fjällen!
Kvällssolen tittar fram och belyser Björnrikes skidbackar, solen verkar
aldrig vilja gå ner. Jag drar för dom täta gardinerna och sen - god
natt!
|