1 februari - Upp i ottan och iväg till Sturups flygplats i snöstorm och beckmörker. Över Biscayabukten på 10 ooo meters höjd, yttertemperatur -61 °C, fart 850 km/tim, äter vi lunch. Det extra benutrymme som jag köpt i form av en plats vid nödutgången är verkligen värt pengarna och jag sitter riktigt bra under den fem och en halv timmar långa resan.
   På flygplatsen Teneriffa Syd (den nordliga är för inrikesflyg) blåser en frisk vind, det är lite moln och 18°C. Hotellet är ett stort komplex som är byggt i avsatser och som klättrar uppför bergen öster om Playa de las Américas på den torra syd-västliga delen av ön.
2 februari - Dagen tillbringas inom det stora hotellområdet och med vandringar i närområdet. Kanariegransågaren finns i hotellområdet och verkas trivas i alla biotoper utan dom torraste. Den är mycket allmän. Spansk sparv på gångvägen bakom Oasis Golf Hotel. En pilgrims/berberfalk kretsar ovanför hotellet och drar sedan ut mot kusten i hög fart. Falken flög över hotellet ytterligare två gånger under veckan men var omöjlig att artbestämma. Under veckan sågs även två tornfalkar över hotellet. Turkduvor  och koltrastar finns överallt och kanariepiplärka på torra platser.
   Gör ett besök på golfbanan som verkar intressant med sin grönska och konstgjorda sötvattenspooler. Blir dock vänligt men bestämt avvisad av en vakt i "golfbil" som menar att det är riskabelt för mej och att jag kan få en golfboll i huvudet! På kvällen ringer jag Hertz för att få hyrbilen till hotellet nästa morgon men deras datasystem har brutit samman och blir ombedd att ringa nästa dag.
3 februari - vandring i Mascadalen - Klockan 8:10 blir jag hämtad utanför hotellet för vidare färd mot Masca och dagens vandring i den dramatiska ravinen som startar där. På vägen dit görs otaliga upphämtningar vid olika hotell och tillsammans med en skokontroll i Los Gigantes startar själva vandringen först vid 11:30. I Los Gigantes finns möjlighet att hyra ryggsäck och vandringsstav. Några deltagare hade vita strumpor och sandaler, inte särkilt klokt i Mascadalen och dom fick nu byta till hyrda vandringsskor.
   Efter skokontrollen åker vi till Santiago del Teide och stannar till vid en utsiktspunkt på över 1 000 meter. Härifrån ser man ner till Masca som ligger på 600 meters höjd och får en fin utsikt över den smala, slingriga vägen ner till byn. Själva bussresan är en upplevelse i sej och i kusligaste laget när man ser bråddjupen utanför bussfönstret.
   Masca var tidigare isolerad från övriga delar av ön och vägen byggdes först 1991. Innan dess fick man vandra genom ravinen fram till havet och fortsätta med båt. År 1927 drogs en telefonledning till byn och isoleringen bröts något.
   "Den som inte vandrat Mascadalen har inte sett Teneriffa" så säger ordspråket. Men det är ingen lätt vandring. På en skala 1 till 10 har den svårighetsgrad 8. Vandringen börjar i byn omgiven av höga berg och är 8 kilometer lång. Man börjar på 600-meters höjd och går ner till havet.
   Eftersom det hade regnat mycket föregående dagar blev vår vandring extra svår med lera och hala stenar. Det var mycket vatten i botten på ravinen där en bäck rann och som måste korsas ett 50-tal gånger eftersom "stigen" går växlande på båda sidor. Vandringsstaven som jag hade hyrt var till god hjälp och fungerade som ett extra stöd.
   Närmast byn är det mycket vackert, nästan som en lustgård med palmer, kaktusar och meterhög agave. Längre in i ravinen blir det kargare, stenigare med stora block som rasat ner i ravinbotten men det blir aldrig helt sterilt. Vi stannar vid intressanta växter och guiden berättar om deras betydelse för byborna. Två tornfalkar ryttlat över dom flera hundra meter höga klippväggarna. Kanariepiplärka och gransångare nere i ravinen och ut mot havet koboltmes.
   Terrängen inne i ravinen är bitvis mycket stenig och man kliver hela tiden upp och ner, full koncentration behövs. Hela vandringen är man belägrad av dom mäktiga klipporna som inte tillåter solen att tränga ner. På många ställen går man i bäcken och balanserar på hala stenar. Det finns också några passager över smala klipphyllor där det är svårt att använda staven eller att använda händerna som stöd. Bara på ett ställe finns en vajer fastsatt i berget att hålla sej i. Det hade behövts på flera svåra passager, särskilt som det kan vara halt vid regn.
   Efter fem timmars vandring, som är en timme längre än normalt eftersom det regnade vid starten i Masca kommer vi fram till havet där en båt väntar vid en liten pir för vidare färd till Los Gigantes.
   Sista prövningen för dagen blir sen att ta steget från piren till båten som häver sej i dom atlantiska vågorna. Det gäller att ta steget i exakt rätt ögonblick om man inte vill bada. En aning matt i benen tillbringas kvällen i angenäm slapphet efter den här vackra men krävande vandringen.