12  juli - Första stoppet på utflykten till Eysturoy var vid det lilla samhället Vid Air. Här finns en nedlagd valstation som senast användes på 1960-talet. Då var jakten främst inriktad på blåval. Dom stora kärlen där man kokade tranet och rampen med vinschar där man drog iland och slaktade djuren finns kvar. Även idag förekommer valjakt på Färöarna. Det handlar då om den lilla, max 7 meter stora tandvalen grindval. Grindvalen lever av små bläckfiskar som den följer i flockar. När en sådan flock siktas från land går bud bland männen som med sina båtar driver valarna mot grunt vatten i någon bukt eller fjord. Den kontroversiella jakten är blodig och ifrågasatt men har pågått sen vikingatid.
   Bron som förenar huvudön Streymoy med Eysturoy kallas ibland skämtsamt "den enda bron över Atlanten". Här är fjorden mycket smal och vid full tidvattensström bildas kraftiga virvlar i vattnet.
   I Eiði intar vi lunch på det högt belägna hotellet. Utsikten över sundet och med Färöarnas högsta berg Slættaratindur i bakgrunden är storartad. Från Eiði slingrar vi oss upp mot Slættaratindur  (882 m ö h). Härifrån ser man vid klart väder större delen av ögruppen.
   Gjógv är en liten vacker by, bekant för den djupa hamnklyftan. I omgivningarna växer orkidéer och på klipporna häckar b la storm- och lunnefågel. Ute bland stenarna i vattnet sitter toppskarvar. Silvertärnor och storlabbar jagar över vattnet. Gjógv är utmärkt som utgångspunkt för vandringar och det finns ett bra vandrarhem i byn.
  Vid Oyndarfjørður  finns dom berömda Rinkusteinar eller "rolling stones". Två stora stenbumlingar direkt vid stranden. Havets rörelser överförs till dom stora stenarna. Att stenarna verkligen rör sig bevisas av tyngden som är fäst i mitten på det rep som är spänt mellan stenen och en fast punkt på land. Den gungar upp och ner i takt med havets rörelser.
   Vägen från Hvalvík mot Saksun följer en liten å och är till skillnad från alla andra vägar vi åkt nästan helt flack. Jag ser en stenfalk som sitter på en stängselstolpe nära vägen och det finns gott om småspovar. Men vad som är mest slående är det stora antalet strandskator. Inte undra på att tjaldur - strandskatan är Färöarnas nationalfågel. Bakom varje krök på vägen öppnar sig nya spännande vyer och snart är vi framme i Saksun. Viken nedanför byn var tidigare en naturlig hamn men genom ett jordskred täpptes utloppet till.
    Den lilla kyrkan och det strax intill belägna museet är skådeplatser i filmatiseringen av Jørgen-Frantz Jacobsens roman Barbara från 1939. Handlingen utspelar sig på Färöarna omkring 1760, där den dramatiska naturen bildar ramen kring ett starkt kärleksdrama. När Barbara spelades in gick var och varannan färöing omkring med långt helskägg. Det var kriteriet för att få vara med som statist i filmen.
   14 juli: hemresa.

Saksun


Rolling Stones