1 maj - Möte på Barajas i Madrid. Sex personer från England, en dansk och en svensk tillsammans med två spanska guider beger sej på snabba motorvägar ner till Extremadura, landskapet som ligger ca 30 mil SV om Madrid. Det är min fjärde resa till Spanien, men den första till Extremadura. Vi äter en sen middag 21:00 på vårt hotell som ligger naturskönt inne i nationalparken Monfragüe.
 2 maj - Fin morgon, lite blåsigt,+20°C klockan 08:00 - Vandring i dehesan ner mot klipporna vid floden Tiétar. Gamarna är är på benen, eller snarare på vingarna. Dom flesta är gåsgamar men även dom jättelika grågamarna (Europas största fågel sett till vingspannet) kommer seglande över bergskammarna. Smutsgamen är fåtalig och en lilleputt i jämförelse.
   I dehesan, det här fina kork- och stenekslandskapet som formats av människa och boskap i tusentals år, och som är så nära en savann som man kan komma i Europa,  vandrar vi ner mot Portilla de Tiétar. Härfåglarnas poo, poo, poo, sommargyllingens flöjtande utgör en behaglig "ljudkuliss ". Nötväckor (caesia), stensparvar och trädgårdsträdkrypare hjälper till i kören. Blåskatan är allmän. Det är en härlig morgon i Monfragüe.
   En svart stork flyger lågt över oss och slutarljudet från alla kameror smattrar som automateld i Extremaduras dehesa.
   Biätare finns förstås i dehesan och är tämligen allmän.  Dvärgörnen är den vanligaste örnen och därefter ormörnen och vi såg flera exemplar dagligen av båda arterna. Vi hade bara en kungsörn, två hökörnar, och den spanska kejsarörnen, såg vi vid två tillfällen, båda gångerna vid la Portilla de Tiétar som ligger inom deras revir, och som troligen avsöks dagligen. Kejsarörnen flyger högre än  gamarna, men är omisskännlig när den kommer glidande högt över en bergskam, dom vita vingframkanterna syns tydligt, även på hög höjd.
   På kvällen kör vi en runda för att försöka hitta rödhalsad nattskärra, temperaturen har sjunkit och det kanske är anledningen till att vi inte hittar några skärror den här kvällen.
3  maj - Svarta storkar börjar nu bli så vanliga att vi tappar intresset. Vid Portilla de Tiétar häckar ett par i klippan. Det vanliga är emellertid att dom häckar i träd.
   Till stor glädje för dom engelska skådarna sitter den här dagen en berguv i klippan. Den ses verkligt fint i tuben och jag förstår av upphetsningen att det är en "lifer" för flera i guppen. Ja det är ju inte alla som har haft Europas största uggla hemma i trädgården, som hände mej utanför Oskarshamn på 1970-talet.
   Utmed floderna finns i anslutning till dammarna för vattenkraft fina våtmarksområden. Cettisångare, gräs-, rör-, vass-, trastsångare, kohäger (100-tals), grå häger, purpurhäger sikeshäger,  kungsfiskare för att inte tala om alla svarta glador är alla relativt enkla att se. Vattenrallen är svår att få syn på men hörs ibland.