10 juni - 7,5°C klockan 08.00. Det här skulle bli resans varmaste dag med 17°C på eftermiddagen. Färden går mot öster på väg 427 som följer kusten på Reykjanes-halvöns södra sida. Efter några mil finns en vacker lagun som har förbindelse med havet genom ett smalt sund. Det ligger två par sångsvanar i lagunens lugna vatten och några alfåglar flyger rakt över huvudet.
   Den lilla staden Thorlákshöfn har färjeförbindelse med Vestmannaeyjar. Färjan avgår dagligen om vädret tillåter. Älven Ölfusá är Islands största och rinner ut i Atlanten mellan Thorlákshöfn och Eyrarbakki. En lång bro korsar älven som här breder ut sej i majestätisk storlek. På ena sidan bron simmar flera par smålom och på den andra sidan ligger tordmular och fiskar. En jorduggla sveper ljudlöst över det platta, gräsbevuxna kustlandskapet.
   Alldeles innan Eyrarbakki går en grusväg in till vänster förbi bondgården Solvangur. Den leder fram till stränderna av Ölfusá och naturreservatet Floi. Det är ett vidsträckt, mycket grönt område, översållat med små dammar och slingrande bäckar. Mängden av smålommar i dammarna är helt otrolig. Här fanns det också gott om smalnäbbade simsnäppor, rödbenor och flera par sångsvan. Vid Selfoss förenas älvarna Hvitá och Sog, bildar Ölfusá, som rinner genom staden i några vackra forsar med grönaktigt gaciärvatten.
   Öster om Selfoss tar jag in på väg 30 mot norr och kör genom ett bördigt jordbrukslandskap där det finns små skogsdungar, t o m aspar som var 15 m höga. Korna som går på bete ser mycket välmående ut, och på stigarna som finns i området kommer små grupper nöjesryttare på dom livliga islandshästarna.
   Skálholt ligger fint på sluttningen av en grön äng ner mot en liten sjö. Den förste biskopen på Island verkade i Skálholt. När landet skulle övergå från katolicismen till den lutheranska tron under 1500-talet motsatte sej biskopen Jón Arason, vilket fick till följd att han halshöggs tillsammans med sina två söner. Idag finns en minnesplats för Arason på vägen till kyrkan.
   Snart är jag framme vid en av Islands stora turistattraktioner, det geotermiska Geysir-området. Geysir har slutat att blåsa sedan lång tid tillbaka, men som tur är finns lillebror Strokkur som kastar upp en hetvattenpelare var tionde minut. När Albert Engström besökte Island i början på 1900-talet hade han 50 kg tvål i bagaget att mata Geysir med för att framkalla ett utbrott. En företeelse som är förbjuden idag.
   Några mil längre mot nordöst finns Islands kanske mest berömda vattenfall. Gullfoss vräker enorma mängder glaciärvatten över två avsatser in i en upp till 70 meter hög bergsklyfta. Älven Hvitá levererar ett medelvattenflöde på 110m³/sek, men man har uppmätt 2000m³/sek vid riktigt höga vattenflöden. Man kan gå upp på en basaltavsats mycket nära första fallet (regnkläder) och uppleva dånet när vattenmassorna kastar sej utför klippan. Är det en solig dag kan det hända att man står mitt inne i en regnbåge. Inte konstigt att många anser Gullfoss vara världens vackraste fall, och att alltså berömdheter som Niagara därvidlag ligger i lä. Men det här dundrande, storslagna mästerverket ska nog inte jämföras med andra - det är sej själv nog.
   Efter att ha inkvarterat mej i Laugarvatn vid sjön med samma namn och förgäves letat efter islommar längs stranden tar jag en kvällstur till Thingvellir, platsen för det historiska utomhusparlamentet Alltinget. Det är ett fantastiskt kvällsljus som understryker skönheten som vilar över den här platsen.
    En lom lom låter höra sitt ödsliga rop ute på Islands största sjö, ett rop som troligen hörts i 1000 år och som passar så bra - just nu.
  

Gullfoss


Ϸingvellir


Ϸingvellir


Strokkur